Jag befinner mig på en segelbåt. Det är ganska hård sjö. Bakom rodret står Marie och ropar till mig vad jag ska göra. Vi är inte rädda men nervösa och arbetar på helspänn. Jag lyssnar till hennes order och följer dem så gott jag kan. Hennes blick är spänd och hon har bestämt sig för att besegra den hårda sjön.

Livet kan ta snabba vändningar. När vi gav oss av var havet spegelblankt. Nu är det höga vågor som får segelbåten att kränga. Vi kämpar en stund och närmar oss sakteliga land igen. Jag ser på henne att hon måste anstränga sig för att få oss tillbaka. Men med envis blick, som vittnar om att hon aldrig kommer ge sig, för hon oss in i en vik. Där lägger sig vinden och vi kan lägga till. Vi sätter ankar och tar oss upp på berghällen.

Det är en vackert rund berghäll som under evigheten har formats slät och fin av vattnet.  Vi slår oss ner och andas ut. Just nu säger vi inte mycket. Marie räcker över en dubbelmacka till mig och tar en själv. På morgonen stod hon och bredde dem omsorgsfullt till oss. Jag tar ett bett och den smakar fantastiskt. Hon häller upp varsin kopp kaffe och vi försvinner bort en stund. Himlen spricker upp och ur molnen letar sig några värmande solstrålar ned till oss.

Vi sitter tysta en stund. Men ibland när man ställts inför en stor utmaning sker något inom oss. Kanske blir vi påminda om vår bräcklighet. Det väcks något i oss och från ingenstans frågar hon:

– Vem är du om du inte får beskriva dig med hjälp av ditt namn, din familj, ditt cv eller dina ägodelar?

Jag sätter kaffet i halsen och börjar hosta. Jag tittar frågande på henne och hon tittar kärleksfullt men allvarligt tillbaka på mig.

Marie är Sveriges främsta återhämtningsexpert. Första gången jag pratade med henne om det sa hon med sorg i rösten att hennes mål är att göra sig själv arbetslös. Hon vill inte att det problem hon hjälper människor med ska finnas överhuvudtaget. Men det finns. Runt om i samhället går människor in i väggen. Vi pressar oss och pushar oss förbi vår fysiska begränsning. Vi ger vika för samhällets påtryckningar och glömmer helt enkelt bort oss själva i vår strävan att prestera och göra ett bra jobb för någon annan. Vi skrattar åt hennes önskan om att arbeta sig arbetslös men sorgligt nog ser vi inte att det kommer hända i den närmsta framtiden. Det är otroligt vackert och kraftfullt när en människa har en tydlig klarhet över vad exakt de ska göra, varför de gör det och för vem.

Envisheten i hennes blick, då hon styrde in båten mot land, gjorde att jag förstod hur envishet kan vara konstruktivt men också destruktivt. Envishet kan föra oss långt bort från oss själva i en strävan efter att få vara någon som accepteras i samhället. Någon med status och framgång. Det är en kraft som kan ta oss till stupet. Men det är också en kraft som på ett konstruktivt sätt kan få oss att vilja förstå oss själva och vårt mående och ta oss in i de djupaste djupen inom oss.

När vi vill förstå varför vi mår som vi mår kommer envishet att behövas. Det är inte gjort på en dag utan envist måste vi ta oss igenom lager på lager av oss själva. Möta alla våra sidor, de positiva och de negativa.

Kärnan i Marie är envishet. Det är hennes destruktiva och konstruktiva kraft. Det är den kraft som brutit ner henne men också den kraft som byggt upp henne.

Det är lätt att lägga orsaken på vårt mående, bra som dåligt, eller vår situation bra som dålig på något utanför oss. Det är chefen som är dum i huvudet, om jag bara slapp jobba med det jag jobbar med eller om jag bara hade en annan partner eller kunde bo någon annanstans. Men känslor i förhållande till dessa saker menar Marie egentligen bara är symtom. Det vi behöver förstå är orsaken bakom orsaken. Vad är den riktiga anledningen till att vi mår som vi gör. Varför vi tvingar oss in i väggen. Varför vi vill prestera och riskera hälsan.

För henne handlar det om att vi glömt bort oss själva. Vi har med en stor blöt yllefilt kvävt elden inom oss. Vi befinner oss långt utanför dem vi i själva verket är och strävar efter att få bli någon på ett cv eller genom våra prylar. Vi går tvärtemot vad vår inre kompass säger för att istället välja en avväg som innebär kamp och otillfredsställelse hur långt vi än väljer att vandra på den. 

– Du behöver inte svara, men det tål att tänkas på.

Jag känner mig lättad men samtidigt drar frågan igång något inom mig. Vem är jag?

Marie tittar längtande ut över havet. Där är något som fortfarande söker hos henne. Kanske kommer vi ändå inte hela vägen med envishet.

– För länge sedan var mitt cv allt. Alla tjänster jag skulle ha och alla utbildningar jag skulle gå. Jag samlade rader på cv:t. Det blev mitt sätt att beskriva mig själv. Min utbildning och mitt arbete blev definitionen av mig. En konstruerad identitet. Men det som är konstruerat kan gå sönder och det var det som hände.

Hon drar en djup suck innan hon fortsätter.

– Jag låg och grät i min säng i ett halvår. Jag hade ingen energi. Jag kunde inte ens tömma diskmaskinen. Jag bara låg där. Jag trodde inte att det kunde finnas så många tårar i världen. Nästan åtta miljarder tårar. Hon sa det sista långsamt.

– Det blev en vändpunkt för mig. Jag började inse att jag var själsligt avstängd. Jag hade stängt ner mig själv och gjorde bara det jag borde och det jag var tvungen till. Jag saknade djupet och var tvungen att kapitulera. Släppa taget och börja bygga upp mig på ett nytt sätt.

Hon berättar för mig att hon varit övertygad om att hon skulle dö ung. En stark känsla av att hennes liv skulle bli kort. En otäck känsla av att något skulle ta slut tidigt. Men att hon nu förstår vad det var som skulle dö hos henne. Envisheten i det yttre.

När man kraschar in i väggen skapas samtidigt myllan för att något nytt ska kunna gro och i en meditation under hennes återhämtnings år fick hon begrava sig själv. Hon såg sig själv ligga död i en kista. Känslan som följt henne dittills i livet fick sin förklaring. Det var en del av henne som behövde dö. Det var dags att släppa taget om alla orealistiska mål i livet. Acceptera det så som det är och göra det som är kul.

Samma envishet som bäddat ner henne i sängen hjälpte henne upp ur den. Men nu var kompassen riktad inåt istället för utåt.

Det blev startskottet för en inre djupdykning.

Hon insåg att det inte finns någon mening med att älta det som har hänt. Det är inte ormens bett som gör dig sjuk utan giftet som flyter i ådrorna. Man kan bli besviken och frustrerad över att saker blivit som de blivit. Men det som skadar är inte själva händelsen utan ältandet. När vi kan släppa taget om det och ta oss vidare kommer vi må bättre. Ett misslyckande är endast ett misslyckande i vår bedömning.

Det hänger även ihop med en paradox inom mindfulness. Vi söker oss till mindfulness för att vi behöver förändring i våra liv. Men först måste vi acceptera allt för vad det är. Vara i nuet och låta saker oavsett om vi vill eller inte få finnas. Allt måste få vara okej. När vi kan acceptera fullt ut kommer förändringen av sig själv. Det vill säga, för att skapa förändring måste vi acceptera det nuvarande. Gör vi inte det forcerar vi. Det är därför hon inte sätter mål i framtiden. Det är bättre med en riktning eftersom hon då är förankrad i nuet och kan acceptera det som sker.

I ett starkt ögonblick kunde Marie se meningen med hennes egen utmattning och alla år det tagit för henne att återhämta sig. I en trädgårdspromenad står hon öga mot öga med en frodig kejsarkrona. Där och då ser hon att ur hennes mylla kommer det växa fram något som kan hjälpa andra. Att hon, till de som hamnar i utmattning och behöver lite draghjälp, kan sträcka ut en hand. Hon ska hjälpa människor att återhämta sig efter utmattning. Eller kanske snarare hjälpa människor åter hem.

För när vi är hemma i oss själva kan vi höra själens röst och följa den. Då blir vi hela. Vi kan arbeta med vår kreativa energi och kanalisera den på ett för oss meningsfullt sätt. Men i hennes önskan om att hjälpa andra att finna ro i själen och åter hitta hem har hon längs resan insett att hon också hjälpt sig själv. Att alla lektioner och det program hon skapat varit avsedda för henne lika mycket som för någon annan.

Men hon har också insett att kroppen har begränsningar i görandet. Även om vi arbetar med det vi tror och brinner för måste vi lyssna in varandet. Hon gör det genom att stänga ner omvärlden, ingen telefon, ingen mail och ingenting som får störa under några timmar eller dagar. Då tar hon sig in i varandet för att lyssna till sig själv.

Mycket handlar om att göra en ren gång till sitt inre att lyssna till. Vi kan göra det genom tystnaden, meditation men även genom att hålla vår fysiska kropp ren genom vad vi äter och hur mycket vi rör oss. För när kroppen är i uppror är det svårare att höra. Det blir skit i gången.

– Till sist handlar det också om att våga följa det vi hör inom oss. Vi är så duktiga att bygga luftslott av våra rädslor. Men lyser vi på dem med rätt lampor inser vi ganska snabbt att det är stora ballonger fyllda med luft. Det vill säga ingenting. Det är enkelt att sticka hål på dem.

Hon ler mot mig. Alltid allvarlig men också alltid skämtsam.

– Vi borde alla ha en stor stoppskylt. För att påminna oss om att backa lite. Stanna upp och se på saker från ett nytt perspektiv. Men framförallt för att påminna oss om att inte pressa oss bortom våra begränsningar. Ja, hela samhället hade behövt en stor stoppskylt. Eller iallafall jag. Säger hon återigen med ett stort leende.

– Nu när vi sitter här inser jag en sak. Varandet är den stora sanningen och görandet är illusionen. Jag har under hela mitt liv sökt efter en förebild. Du vet en sån där Guru man läser om i böckerna ibland. Men vet du vad? Kanske är havet den enda förebild jag behöver.

Hon reser sig och går ner till vattnet. Förvånat ser jag hur hon kliver ut och dyker i. Jag sitter som förstenad med en kaffekopp och en smörgås i händerna. Hon liksom upplöses i havet och förenas med det. Försvinner in i det. Kanske är det vad hon längtar efter. Sanningens läkande varande.

Det enda jag kan tänka på är hur jag ska komma hem utan henne.

 Det är kanske därför hon efter en stund kommer tillbaka. För att hjälpa mig hitta åter hem.