Jag och Samya rör oss över en äng. Vädret är behagligt, inte för varmt, inte för kallt. Vinden svalkar och solen värmer. Hon rör sig långsamt och ljuvt, närvarande och medveten vid varje steg. Jag känner mig på ett konstigt sätt klumpig bredvid henne och försöker vara närvarande men svävar snabbt bort från stunden. Runt oss doftar ängens blommor och sprider den där varma sommarblomdoften. Hon drar ett djupt andetag och fyller sig med lättnad och glädje. Jag försöker göra likadant. Vi slår oss ner och tittar ut över fältet. Så mycket liv, så mycket skönhet och vackert uttryck.

– Det är som att det i varje blomma vilar en oändlig visdom i hur skönhet ska uttryckas i världen. Genom både lukt- och synsinnet. Hon säger det vördnadsfullt och långsamt.

Vi sitter och njuter av sommarängen. Efter bara en liten stund närmar sig en kraftigt gult lysande citronfjäril. Samya säger förundrat:

– En fjäril är lika fulländad som en blomma när det kommer till skönhet.

Den fladdrar fram och tillbaka framför oss en liten stund. Det känns nästan som om den vill ha kontakt. Jag ler åt dess dans och tänker sedan på annat. Samya däremot sträcker fram fingret och plötsligt fladdrar den fram till henne och sätter sig på hennes finger. Förvånat tittar jag på den lilla fjärilen sedan på Samya. Sen utropar jag:

– Men Samya, är det du!?

Till min förvåning nickar både hon och fjärilen.

– Men gud! Vad vacker du är!

– Tack, men det har inte alltid varit så. För att bli fjäril måste vi först vara larv.

Tårar är för mig det mest ärliga och genuina hos en människa. Det är svårt att fejka gråt och tårar. Det lyser igenom direkt. Det vilar något vackert över en människa som gråter. Jag har många gånger önskat att jag kunde gråta mer. Men för vissa är det svårare än för andra. Kanske är det för att jag håller tillbaka mig själv.

Men för Samya är tårar nästan lika naturligt som hjärtslag eller andning. De finns med henne alltid. Inte för att hon är ledsen utan för att hon lätt blir berörd. Hon är nära sina känslor och de tar ofta formen av en, ner för hennes kinder, rinnande bäck och blöta fläckar på hennes blus. Även om hon många gånger känner att det blir obekvämt så är det vackert.

Det är inte tårarna i sig som är vackra utan det är det som döljer sig bakom dem. Ärligheten, genuiniteten, äktheten. Det går inte fejka tårar. De är bara ärliga.

Jag tror att det är just det som Samya söker i sitt liv. Äkthet. Det är det hon vill se i oss andra, det är det hon vill hjälpa oss andra att se och det är det hon söker i sig själv. Den mänskliga äktheten, sanningen, det genuina i oss alla.

Att möta människor som gjort eller gör illa med tanken “De gör så gott de kan efter bästa förmåga, där de befinner sig just nu, alltid” är stort. Men det är större att möta sig själv med samma tanke. Att avdramatisera allt för sig själv och inse att vi alltid vaknar på morgonen med en vilja att göra så gott vi kan, efter vår bästa förmåga, där vi befinner oss just nu. Det finns väl ingen som går upp på morgonen och säger till sig själv: “Idag ska jag göra mitt värsta eller näst bästa”.

Vi är alla på olika ställen i våra liv. Vissa bär på stor visdom, insikt och kunskap, andra bär på djup smärta och dolda präglingar. Rätt ord till rätt människa kan hjälpa. Fel ord kan stjälpa. Det vilar en följsamhet över Samya och hon vill möta människor där de befinner sig och där de är. Inte från den plats där hon befinner sig. På så sätt anpassar hon sig och forcerar inget hos någon annan. Men med utsträckt hand delar hon gärna med sig om någon frågar om råd.

Tillbaka till sommarängen och fjärilen. Jag är fortfarande förvånad över att den landade på Samyas finger. Den sträcker långsamt vingarna upp och ner. Samya tittar med vördnad ner på den lilla varelsen.

– Vad menar du med det där om att ha varit larv?

Hon ler mot mig, ett litet mystiskt leende. För vissa kan det vara kul att hålla andra på halster eller i blindo. Men inte för Samya. När hon har hittat något som hjälper henne, då sprider hon det till alla som är redo att lyssna, det finns väl ingen mening med att hålla det för sig själv. Hon vill dela med sig och hjälpa andra. Hon spricker upp i ett stort leende och berättar för mig:

– Som larver kämpar vi, det är väl därför det heter larv, det är så larvigt. Vi skrattar. Hennes humor lyser igenom.

– I många år var jag en larv. En larv som med hela mitt väsen och kropp strävade efter att få bli något annat, få ha något annat, få vara något annat. Hela mitt liv blev en enorm kamp mot mig själv. Så fort jag hade klättrat till en gren ville jag vidare till nästa. Hela tiden var jag också obekväm i min larvkropp och längtade, ja strävade, efter att bli något annat, en fjäril.

Men det larviga livet tär på oss. Vi sliter och släpar och vi kämpar efter en utopi i framtiden. Vi missar här och nu. Det är meningen att vi ska flyga, vi ska vara fria, vi ska röra oss fritt i världen, följa med vinden och låta den föra oss vidare. Men i larvkroppen är vi i ett fängelse. Ett långsamt fängelse som begränsat kryper fram.

Hon sjunker tillbaka in i en tillvaro som varit och rösten är tillbakadragen och försiktig.

– Vi glömmer bort oss själva i kampen och strävan. Men till sist fungerar inte larvlivet längre. Vi orkar helt enkelt inte med. För mig blev en skilsmässa vändpunkten. Det var kanske där och då jag började förpuppas.

Hon försvann bort från samtalet och tittade, i tystnad, ut över ängen.

– Innan vi kan bli fjärilar måste vi gå djupt in i oss själva. Vi måste förpuppas, inte längre leva som larv och kämpa för att nå något i det yttre utan gå in i en puppa för att söka svar inom oss. Hitta vår egen storhet. Det är där den riktiga utvecklingen sker. När vi accepterar vår egen storhet och låter den vecklas ut. Vi går från larv, till puppa till fjäril. På ett sätt vet vi om det, men vi är så larvigt envisa när det kommer till vår strävan och vår kamp. Vi håller hårt i vår kurs och vill inte se att kursen kan vara fel.

– Vi måste släppa taget, vi måste tillåta oss att lita på oss själva. Vi måste ”Let go and let God” meningen är inte att vi ska vara larver, vi ska vara fjärilar. Men det krävs tillit till oss själva och vår storhet. Att försöka vara något vi inte är leder till lidande.

Jag lyssnar fascinerat på hennes berättelse.

Inom Samya har två motpoler krigat mot varandra. Den feminina och den maskulina, modern och fadern. Det destruktiva och det konstruktiva. Att röra sig bort från den destruktiva polen mot den konstruktiva har varit ett tema i hennes liv och utveckling. Det har handlat om att bejaka sig själv och den hon är och inte ärva mönster eller beteenden från trasiga förebilder. Gå bortom det nedärvda och söka sig själv istället.

Samtidigt har det handlat om att omfamna, acceptera och bejaka sina konstruktiva sidor till fullo. Hon har lärt sig att vi måste ta itu med det jobbiga. Ta ansvar och arbeta med det som ligger dolt inom oss. Det destruktiva. Gör vi inte det riskerar vi att trycka undan det ännu mer. Men det kommer tillbaka. Det blir ett baksug. Vi måste arbeta med det och vi behöver göra oss av med det.

Allt bottnar i kärlek eller rädsla, men kärlek har ingen motpol, allt är kärlek. Det vet hon och i den kunskapen kan hon hjälpa andra att se det. All rädsla är ett rop på kärlek och rädsla kan utrycka sig på många sätt. Men vi får behålla rädslan så länge vi kämpar med att bli av med den. Kamp föder mer kamp. När vi ger upp kampen kan vi möta rädslor på ett sunt sätt från hjärtat. Acceptera den, men se den ur ett nytt perspektiv, att all rädsla är frånvaro av kärlek. Men frånvaro av kärlek är omöjligt.

Vi slungas tillbaka några tusen år till en klippa på ett berg som i solnedgången färgas eldrött. Det är tyst och lugnt runt oss, berget andas kvällning, en eld sprakar tyst. Vi är några som sitter runt elden och tittar förväntansfullt på Samya. Hon är klädd i en purpurfärgad, sidenblå och guldig dress. En prästinnedräkt. Hon är i sig själv och sin storhet. Hon har klivit över den sista tröskeln och har omfamnat sin feminina kraft till fullo. Hon har bejakat det konstruktiva och omfamnat det destruktiva.

Det är dags för en ceremoni som Samya ska leda oss igenom. Solen ska få gå ner och vi ska få ta oss in i oss själva. Vi ska in i vår puppa och göra upp med rädslorna.

Hon vaggar oss långsamt ner i avslappning. Klipphällen känns kall mot min rygg men snart försvinner alla yttre sinnesintryck och jag går djupt in i mig själv. I vårt inre hittar vi oss själva som barn. I en känslig ålder där vi var lätta att prägla och påverka. Där vi inget hellre ville än att bli älskade. Den delen hjälper hon oss ta fram. En del som kan vara trasig. En del som lever med tron att frånvaro av kärlek är möjligt.

Hon sträcker ut en hand till det lilla barnet och för det fint in i en större del av oss. Storheten och kärleken.

Hon vill att vi ska ta oss förbi all rädsla vi känner och gå in i vår storhet och i vår storhet inse att vi alltid är älskade. Att det lilla barnet som kanske kände sig övergivet eller bortglömt alltid var älskat och alltid kommer vara det. Oavsett.

Vi vilar i vår puppa under den stjärnklara himlen och när de första solstrålarna gryr och träffar oss kan vi vakna upp som nya. En känsla av storhet och kärlek gör att vi kan flyga högt över molnen.

Hon påminner oss igen. Alla gör alltid sitt bästa där de befinner sig. Allt har ett syfte och det finns ingen slump. Det finns inget som är onödigt i världen och vi kan inte plocka bort något. Vårt kall är att inse vilka vi är långt bortom larvkroppen. Alla våra upplevelser, bra som dåliga, har ett värde. Annars hade vi inte kunnat känna hopp.

När vi är i larvkroppen är vi inte sanna mot oss själva. Inom oss väntar en fjäril på att få flyga fritt och Samyas längtan efter äkthet hos sig själv och andra gör att hon villigt hjälper oss inse det. Att förlösa sin äkthet är det enda äkta i en osann värld.

– Se dig omkring på ängen. Alla växter och insekter och djur. Hur vackert det är hur de kan blomma ut och stråla i världen.

Jag ser mig omkring och drar ett djupt andetag och andas återigen in den underbara sommarblomdoften. Jag tittar ner på blommorna och ser dess ödmjukt lockade färger. En perfekt vindpust svalkar mig samtidigt som solens strålar värmer mig. Allt i perfekt balans.

– För naturen, insekterna och växterna sker allt automatiskt. De lägger sig inte i. De blommar när det är dags, de går i dvala när det är dags och de bryter ur puppan när det är dags. De lägger sig inte i, de följer med strömmen och har tillit till sig själv. Men tro mig, jag vet, vi människor lägger oss i. Vi tror, tycker och tänker. Det leder till kamp, strävan och lidande. En larvtillvaro. Släpp taget om det! Låt det vara. Let go and let God. Varför ska vi lägga oss i?

Med de orden reser hon sig och fjärilen fladdrar iväg. En bit bort ser jag hur den träffar en annan citronfjäril och hur de i en lustfylld fjärilsdans följer vinden över ängen.

Samya tittar på mig och undrar om jag ska följa med tillbaka. Men jag vill stanna kvar en stund och tittar på henne när hon försvinner över ängen. I harmoni med världen flyter hon bort.

Kvar hos mig finns en hoppfull känsla. En tro på framtiden och en meningsfullhet i det som har varit och det som är. Jag ler för mig själv och långsamt rinner en tår ner för mitt ansikte. Det vackraste som finns är tårar av äkthet. Jag skrattar för mig själv åt allt det larviga.

Jag känner på orden, smakar på dem, provar dem. Runt mig ser jag bara perfektion och jag för mina händer över gräset som kittlar min handflata. Jag ser ut över ängen. Myror som bygger, bin som flyger, fjärilar som fladdrar. Blommor som blommar, gräs som växer. Allt i harmoni med sig själv. Jag säger orden försiktigt:

-Let go and let God.